"Vi fick en kropp men ingen kompensation"

En tidig morgon vaknade den 20-åriga Mohammed Zameer av att telefon ringde från ett okänt nummer.

– Abdul Majid har dött i en hjärtattack igår kväll den 14 juni klockan nio, är du släkt med honom?

Majid som körde buss i Qatar var Zameers pappa. Den 54-åriga busschauffören lämnade efter sig fru och och de tre sönera i byn Akloor i Telanganas Nizamabad distrikt.

Ett år efter samtalet kan Zameer fortfarande minnas varje ord och hur chockad han blev av att få beskedet på telefon.

– Min far hade en massa hälsoproblem, hjärtat, levern, lungorna. Han skickade aldrig hem några pengar eftersom allt han tjänade gick till att betala för mediciner och sjukhusvård i Qatar, berättar Zameeer som arbetar i den lokala moskén nära hans hus.

Som den äldsta av Majids tre barn försökte han hålla kontakten med pappan i Qatar. Den senaste gången de pratade var ett halvår innan dödsfallet och då hade pappan precis ätit lunch. Sedan han reste hade han sakta glidit ifrån och nästan blivit som en främling till familjen.

– Han var i sitt rum i Qatar och åt. Jag minns att han berättade att han ville hem eftersom han inte kände sig bra, berättar Zameer.Pappan hade kört buss så länge Zameer kunde minnas. Direkt efter sin 18-års dag hade han rest till Mellanöstern. Först i Saudiarabien under två decennier och sedan i Qatar i sju-åtta år.

– Min pappa jobbade för en mängd olika företag som chaufför. Oftast körde han andra arbetare från lägren där de bodde till arbetsplatserna inne i staden. Vi här hemma visste aldrig hur mycket han tjänade det höll han för sig själv och min mamma lyckades på något sätt få ihop pengar under vår uppväxt, berättar Zameer.

Den senaste gången han var hemma hos familjen i Indien var 2018 när han hade två veckors semester.

– Han visste att hans hälsa var dålig, men han fortsatte ändå att jobba. Han klagade aldrig heller och åt bra mat och tog hand som sig själv. Efter alla år i gulfen hade han anpasat sig till livet och värmen, säger Zameer.

Först efter Majids död fick familjen veta att han hade legat inlagt på sjukhus i över två månader på grund av problem med hjärtat.
– Vi hade inte pratat med honom på länge innan han dog, inte på månader, vi försökte ringa men hans telefon var avstängd. Det fanns inget sätt för oss få reda på hur illa hans situation var. Men vi kunde inte i vår vildaste fantasi ana att han skulle ligga på sjukhus och intensivvårdas, säger Zameer.

Han är också förtvivlad över att pappans arbetsgivare inte hörde av sig.

– Hade vi vetat skulle vi ju rest till Qatar och tagit hand om honom. Även om det i pandemitider och lockdown så hade vi kontaktat myndigheterna och fått hjälp med särskilda tillstånd men istället väntade bolaget med att berätta något först efter hans död, säger Zaameer.

Åtta dagar efter att han dog anlände Majids döda kropp till hembyn. Den lokala fackföreningen ordnade så att en ambulans gratis körde hem kroppen från flygplatsen i Hyderabad.

– Vi fick en kropp men ingen kompensation från företaget. Dessutom fick vi veta att pappan tagit ut förskott på två månadslöner för att kunna betala för intensivvården i slutet, säger Zameer.

Pappans död och pandemin har gjort att året var tufft för Zameer och familjen. På sitt arbete i moskén tjänar han 180 kronor i månaden och hans bror har nu satt upp en liten kiosk. Mamman jobbar nu också som en så kallad beedi, med att rulla tobaksblad.

– Nedstängningen av samhället slog hårt men delstaten som är fattig med många dagjobbare. Men ja på något sätt klarar vi oss. Men så fort antalet smittade ökar så måste vi stänga butiken eftersom det blir ”lockdown,” säger Zameer.

(18)