"Han var trött på allt"

Kvällen den 29 september 2019 satt Mandaloji Sucharitha uppe och väntade på att hennes man skulle ringa. En tradition de hade haft sedan mannen lämnade hembyn in den indiska delstaten Telangana och reste till Qatar för att jobba 2016. Men något samtal kom aldrig. På förmiddagen nästa dag så berättade en släkting för henne att hennes man, Mandaloji Rajendra Prabhu hade tagit sitt liv kvällen innan.

Tvåbarnspappan och snickaren Prabhu hade hittats hängande i det trånga rummet ute i arbetslägret där han sov med kollegorna. Tio dagar senare kom en kista med kroppen hem till familjen.

– Han berättade ofta att han var trött på allt. Han hade jobbat som snickare i Qatar under flera år och varje månad var det tjafs om lönen. Han fick inte den lön han hade utlovats. Han klagade också ofta över de långa dagarna, ofta över 12 timmar per dag. Han bodde i ett litet rum med fem andra arbetare från andra länder, berättar den 23-åriga från över zoom i slutet på juni 2021.

Hennes två döttrar, som i dag är sex och tolv år gamla lyssnar bakom mamman samtidigt som hon pratar. Den äldsta av döttrarna har hjälpt mamman med att installera zoom-appen så att mamman ska kunna berätta.

Under pandemin har döttrarna fått sin undervisning på distans och blivit vana vid videosamtal.

Flera män från byn de bor i hade redan rest till Qatar och Prabhu behövde pengarna för att kunna försörja sin egen familj, sina föräldrars och en gammal farmor. Dessutom behövde hans brors familj hjälp.

– Han behövde alla pengarna men fick bara ut hälften i lön mot vad han var utlovad. På pappret var hans lön 6200 kronor i månaden, men i verkligheten fick han bara ut 2900 kronor. Pengar var ju enda skälet till att han reste dit, berättar Mandaloji Sucharitha.

Av det han tjänade varje månad skickade han hem 1800 kronor till familjen i Indien. När han klagade på lönen 2018 så gick företaget med på att han skulle få en bonus vilket gjorde att han fortsatte att jobba för dem. Men någon bonus betalades aldrig ut.

Efter mannens död så flyttade Sucharitha hem till sina föräldrars hus som ligger tio kilometer från byn tillsammans med tjejerna.

– Det var nödvändigt. Mina föräldrar får hjälpa till att ta hand om dem. Jag syr kläder och rullar tunna cigaretter vilket gör att jag får ihop mellan 361 och 480 kronor i månaden, berättar hon.

Senaste mannen var hemma var 2018 och då fick han semester efter flera månader av gräl och bedjandet till företaget. Väl hemma så vägrade han först att återvända om inte villkoren skulle vara bättre.

– Han bråkade mycket med sina chefer. Både kring pengar, löner men också kring boendet och maten. Nyligen bytte han arbetsgivare och hoppades att de nya skulle vara bättre men på det nya jobbet hann han bara vara i femtio dagar innan han tog sitt liv, säger Sucharitha.

Vid ett av samtalen en kväll bara dagar innan han hittades död så minns Sucharitha att hennes man sa att det fick vara nog nu. Att han ville hem till Indien för gott och bara skulle jobba i tre månader till.

När hon pratar om mannen börjar hon gråta och tårar rinner nedför kinderna. Men inte bara över mannens död.

– Företaget han jobbat för skickade inte ens ett meddelande till mig. De beklagade inte sorgen, eller erbjöd någon kompensation. Istället fick jag en räkning på en sjukhuskostnader de haft i samband med dödsfallet. Men hur skulle jag ha råd att betala det, säger Sucharitha.

Som en följd av att ho inte kunde betala hamnade frågan till slut hos Migrantbyrån i Hyderabad som löste avgifterna så att kroppen kunde flygas hem med Qatar airways och komma hem till byn Muthyampet i Jagtialdisriktet i Telangana den 9 oktober 2019.

Förutom att vara själv med de två barnen har Sucharitha också insett att hon måste betala av makens lån som han tog för att få jobbet i Qatar. Ett lån från 2016 på 3000 kronor och ett till han tog 2019 för att finansiera resan och betala mellanhänder.

– Lånet togs av en lokal lånefirma och jag måste betala tillbaka det, på något sätt, säger hon.

(21)