Tusentals gästarbetare har dött sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM 2022.

När Jagan Gurung son Anish Gurung fyllde 18 år ville han inte studera längre, men hittade heller inget jobb hemma i Indien. Familjen betalade en rekryterare strax under 10 000 kronor trots att landets regering sagt att ingen rekryterare får ta ut mer än 1000 kronor i avgift. – Han satt i framsätet bredvid föraren när de krockade. Hans mor gråter fortfarande och vi har svårt att förstå att han inte längre finns. Pappan berättar att om familjen hade haft inkomster och det fanns jobb hemma i byn hade de aldrig skickat iväg sonen på andra sidan havet. – Vi är dödsdömda nu sedan vår enda livlina dött. Utan hjälp från grannar vore det över, de har samlat ihop pengar till oss, säger pappan.

För två år sedan reste Bishnu Bahadur Bayalkoti tillbaka till Qatar för att arbeta som chaufför. Det var hans andra vända till landet och den här gången var företaget han jobbade för annorlunda. – När han inte fick ledigt för att resa hem bad jag honom säga upp sig, minns änkan Maya Bayalkoti. Totalt hade han varit ifrån familjen till och från under närmare fyra år. Men istället för att komma hem fick vi höra att han omkommit i en bilolycka. Hon är nu orolig för framtiden för barnen. – Vi är i chock och sörjer. Jag vet inte var jag ska vända mig med mina frågor. Vi är fattiga och jag är analfabet. Vad ska vi göra? Jag vet inte, säger Maya Bayalkoti änka till den avlidna Bishnu Bahadur Bayalkoti.

Under hela det förra året brukade Rada Chinna Ramoji ofta berätta för sin fru Rada Sujatha att de saknade folk på grund av Covid-19. – I januari uppstod det arbetskraftsbrist och han började jobba 12 timmarspass, ibland så mycket som 16-timmar. Han var alltid vaken, berättar frun Rada Sujatha. Han pratade ofta med frun om hur hårt jobbet som städare var, bristen på sömn, och hur ont det gjorde av att behöva stå upp så länge – men han var frisk. Någon gång mellan den 24 och 25 januari dog Ramoji. – Jag fick veta att han dött av en hjärtattack i sömnen morgonen, berättar änkan Rada Sujatha.

Ghal Singh Rai jobbade som städare i ett av lägren där de som byggde Qatars fotbollsarenor bodde. Hans familj hade betalat 12 000 kronor till en rekryteringsfirma för jobbet. Men efter bara en vecka tog han sitt eget liv i oktober 2019. Kollegor i Qatar sa att han hade hängt sig i takfläkten. – Det fans ett sår i nacken men vi har aldrig fått någon klarhet. Vi är tvungna att tro på vad de säger till oss, berättar hans far Saarki Bahadur Rai. Pappan sa ofta till sonen att han inte skulle oroa sig. – Klarade han inte av att leva i Qatar kunde han komma hem. Det sa jag till honom om och om igen.

Tidigt på morgonen den 30 juli 2019 var han tidigt på plats, före soluppgången, på byggarbetsplatsen Al Rayyan där nya hus uppfördes i Doha. Den här dagen skulle han lägga kakel. Familjen hemma i Bangladesh fick veta vad som hänt när barnens farbror som också jobbade i landet ringde hem. – Kollegorna hittade honom på golvet så de körde honom till ett sjukhus, men väl framme så kunde läkarna bara konstatera att han var död, berättar familjen som bor kvar i Fenidistriktet i Bangladesh.

Tul Bahadur Gharti från Nepal dog natten till den 28 maj 2020 vid 34 års ålder. På hans dödscertifikat utfärdat av de qatariska myndigheterna står det att döden inföll till följd av ”akut hjärtsvikt på grund av naturliga orsaker”. – Han klagade aldrig över några symptom, jag har svårt att tro att han bara skulle dö, säger frun Bipana till Amnesty International. Hon ville att man skulle obducera mannen men fick av grannar som var i Qatar veta att det inte skulle gå att fastställa dödsorsaken. – Vi hade inga egna barn och det känns som om de eldat upp min man och som om jag brinner i olja.