Tusentals gästarbetare har dött sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM 2022.

På morgonen den 24 september 2020 hittade hans arbetskamrater Sujan död i våningssängen i arbetslägret. – Han var bara 32 år och hade inga underliggande sjukdomar, säger Jamal Mollah. Familjen har ännu inte hört något från arbetsgivaren och de har heller inte fått någon kompensation för hans död. – Hans vänner i Qatar samlade ihop pengar för att kunna skicka hem kroppen genom att be om donationer, det var ett fint initiativ, säger Jamal Mollah.

Mohammad Hamidul Malita var 41 år gammal när han den sjunde februari 2019 föll från byggnaden han arbetade på och slog huvudet så illa att hann avled. Det är i alla fall vad som framgår av det officiella dödsintyget utfärdat av Qatari Public Health Department. Hans 15 åriga son får istället för att gå i skolans nionde klass nu jobba på åkern tillsammans med mamman. Familjen har fått en viss ekonomisk kompensation från regeringen i Bangladesh och hans innestående löner har betalats ut av företaget i Qatar. – Med dessa pengar har jag hyrt en större åker där jag kan odla ris och majs. Det jag kan skörda från marken är min enda inkomst och de enda pengarna jag har för att kunna samla ihop till skolavgifterna för mina barn, säger Najma Begum.

I februari 2020 landade Zobair Ahmed döda kropp på flygplatsen tillsammans med ett intyg där det stod att han ”strypts till döds”. Den 21 åriga Farzana Akhter begravde honom i byn Shimrail i nordöstra Bangladesh. – Några dagar senare föddes vår första dotter, säger hon. Mannen hade sammanlagt jobbat i Qatar i nio år som bilförare. – Hade han jobbat i Bangladesh hade detta aldrig hänt. Då hade han inte dött i ett land långt borta innan han fick träffa sin dotter. Änkan vägrar tro på han skulle ha tagit livet av sig. Från landets myndigheter har hon fått ut strax under 37 000 kronor.

I maj 2020 kom Delowar Hossainis kropp tillbaka till huvudstaden Dhaka. När han drabbades av stroke togs han till sjukhus men hans liv gick inte att rädda. Familjen berättar att det var hans andra stroke sedan han började jobba på den konstbevattnade jordbruksanläggningen. – Efter den första reste han hem en tid för att hämta kraft, berättar änkan Nasrin Akhter. Familjen fick kompensation från företaget och regeringen i Bangladesh. Med de pengarna blev familjen blev skuldfri. Så fort hennes två söner, som nu går i högstadiet, har tagit examen planerar de båda att resa till Qatar.

Purparani Tamang hade endast arbetet 21 månader i Qatar. Innan dess arbetade hon fem år i Malaysia. – Så fort hon var gammal nog att jobba stack hon utomlands, berättar mamman Dorje Tamang. Väl i Qatar fick hon jobb som städare vilket hon var nöjd med eftersom hon då slapp jobba ute i solen och värmen. När mamman och dottern pratade i telefon lät hon nöjd tills en dag då hon plötsligt ringde hem från sjukhuset. – Jag tror ingen kan föreställa sig den känslan. En dotter som skulle stötta sin familj reste iväg full av liv och kom hem död.

För 19 år sedan reste Sita Kumaris man Kubir Singh BK till Qatar för att säkra de två döttrarnas och sonens framtid. Nu skulle han snart resa hem för gott. Under de sista samtalen med familjen sa han att han var klar med Qatar. – När han väl kom var det för sent. Han låg inslagen i en låda, säger änkan Sita Kumari. Enligt familjen såg företaget som Kubir Singh BK gav 19 år av sitt liv inte till att han fick vård när han blev så sjuk att han dog. – De tvingade honom att jobba även när han var sjuk. Nu står vi utan försörjning och jag tror alla kan förstå vad det kommer att leda till.