"Han fick aldrig träffa sin son"

Änkan Sunita Kumari bor i staden Siraha i Sirouna.

– Det är nu länge sedan min man Binod Kumar reste till Nepal. Han brukade komma hem vartannat år. Tillsammans har vi fem barn och vår yngste son ska snart fylla ett, säger Sunita Kumari.

Hon pratar om att de trots avståndet och åren som gick pratade telefon nästan dagligen. Ofta om barnen, de tre döttrarna; Manika Kumari, Gunjana och sönerna Pralhad och Ramesh.

– Han var alltid mån om barnens utbildning och framtid och pratade ofta mycket om framtiden. Så plötsligt en dag fick jag ett samtal från Qatar som sa att min man hade tagit sitt liv. Jag kunde bara inte ta in det och svimmade. Hela världen förmörkades. Jag förlorade inte bara min man jag förlorade möjligheterna att leva. Och jag accepterar inte att min man som endast var 36 skulle ha tagit sitt liv. Aldrig!

Under alla år som mannen reste fram och tillbaka till Qatar så var han alltid öppen och berättade vad som hände på jobbet när de pratade i telefon.

– Han kunde vara nervös ibland när det hade varit bråk och konflikter på jobbet. Jag tror att han blev mördad av någon. Han skulle aldrig lämna mig och familjen i sticket, säger Sunita Kumari.

När de pratade under veckan före sin död så frågade mannen Binod Kumar Sah ofta om den yngsta sonen som ännu inte fyllt ett år. Han hade aldrig träffat sonen och såg fram emot det.

– Nu är sonen faderslös. Han fick aldrig träffa sin pappa.  Men inte bara han vi är alla föräldralösa, säger Sunita Kumari.

Den finansiella situationen beskriver Sunita som ”patetisk”.

– Jag ska ensam uppfostra och försörja fem barn. Betala för deras utbildning och nej jag mår inte heller bra själv, jag opererade magen nyligen och tar hand om ett spädbarn. Bara min operation kostade 10 000-tals kronor. Nu tillkommer kostnader för smärtstillande och andra mediciner. Vi är dödsdömda så känns det. Vi tränger ihop oss i en liten hydda av bambu.

Familjen har nyligen fått 53 000 kronor i kompensation från Foreign Employment Board.

– Men företaget som min man jobbade för har inte betalat en enda spänn. De fick inte bara min mans arbetskraft under alla år. Hans svett och hårda arbete. Till slut gav han också sitt liv för jobbet i Qatar.

Änkan vädjar nu till regeringen om hjälp.

– Om barnen kunde få gå i skolan gratis kunde det finnas en framtid för min familj, säger Sunita Kumari.

(38)