Migrantarbetare
Indien
In memory of

Kalleda Ramesh

1976—2016
 
 
Ålder
40
FIFA
World
Cup
22
cardsofqatar.com
Migrantarbetare
Indien
Till minne av

Kalleda Ramesh

1976—2016
Den 10 augusti 2016 hade Kalleda Shravans pappa precis gått av sitt skift. Plötsligt föll pappan ner på golvet och började vrida sig i plågor. – Jag körde honom så fort jag kunde till ett sjukhus där de sa att han hade en hjärtattack. Av företaget som pappan jobbade nio år för fick han pappans sista månadslön och kropp. Med pengarna och liket i bagaget reste han hem till Indien. – Hans jobb var hetsigt, bilen han körde var slutkörd och gammal. Motorn kokade i värmen och att det var outhärdligt att sitta inne i bilen. Han var bara 40 år och det är ingen ålder då man borde dö, säger Shravan.
— berättat för Blankspot
cardsofqatar.com

"40 är ingen ålder då man borde dö"

Den 10 augusti 2016 hade Kalleda Shravans pappa precis gått av sitt skift. Plötsligt föll pappan ner på golvet och började vrida sig i plågor. – Jag körde honom så fort jag kunde till ett sjukhus där de sa att han hade en hjärtattack. Av företaget som pappan jobbade nio år för fick han pappans sista månadslön och kropp. Med pengarna och liket i bagaget reste han hem till Indien. – Hans jobb var hetsigt, bilen han körde var slutkörd och gammal. Motorn kokade i värmen och att det var outhärdligt att sitta inne i bilen. Han var bara 40 år och det är ingen ålder då man borde dö, säger Shravan.

Berättat för Blankspot

Det finns två minnen som Kalleda Shravan aldrig kan förtränga. Det ena är när han såg sin far få en hjärtattack och dö en hjärtattack inne i ett trångt kyffe i Qatar augusti 2016. Det andra är från december 2020 när han fick ett samtal från Indien om att hans nyfödda bebis hade dött.

På telefon från hans hemby i den Indiska delstaten Telangana berättar den idag 29-åriga Shravan.

– Inom loppet av fyra år har jag förlorad min far och mitt barn. Det har varit outhärdligt. Jag finner inte ord och kan knappt förklara, säger han.

Konsekvenserna av dödsfallen är att han i dag är knäckt, skuldsatt och arbetslös.

Allt började för tio år sedan när Shravan anslöt för att jobba med sin far Kalleda Ramesh i Qatar. Medan fadern var chaufför och körde en pick-up för en vägfirma så började sonen som byggnadsarbetare med en lön på 1500 kronor i månaden. Efter att par år så blev han ansvarig för närvarolistorna och arbetstiderna på firman och i slutet av 2020 tjänade han 4955 kronor.

Den 10 augusti 2016 hade han precis gått av sitt skift och var tillbaka i det lilla rummet som han delade med sin 40-åriga far. Plötsligt föll pappan ner på golvet och började vrida sig i plågor.

– Han ramlade omkull, grät och sa till mig att han hade så ont. Jag körde honom så fort jag kunde till ett sjukhus där de sa att han hade en hjärtattack. Men Qatar är inte mitt hemland och inte heller min fars och jag märkte att läkarna inte brydde sig om att förklara något för mig. De pratade engelska, som jag inte förstod, och lät inte mig följa med min pappa in på rummet utan bad mig gå iväg, berättar Shravan.

Kort därefter fick han veta att pappan dött.

Av företaget som pappan jobbade nio år för i Qatar fick han pappans sista månadslön och kropp. Och med pengarna och liket i bagaget reste han hem till Indien.
– Hans jobb var hetsigt, bilen han körde var slutkörd och gammal. Han brukade klaga på att motorn kokade i värmen och att det var outhärdligt att sitta inne i bilen. Men de lyssnade aldrig på honom.

Shravan berättar också att maten de fick var dålig och att hans far åt mindre och mindre.

– Jag tror det är en mix av faktorer som gjorde att min far dog. Han var bara 40 år och det är ingen ålder då man borde dö, säger Shravan.Efter att ha begravt sin far i Indien återvände han till Qatar för att jobba för samma firma. Även om han kände sig besviken och sårad.

Vid två tillfällen, minns Shravan, så bråkade han med administrationen kring hur de hade behandlat hans far och påtalade att de inte hade kompenserat familjen för hans död.

– Dessa företag tar ingen hänsyn till familjerna när någon dör på det här sättet, hur ska vi nu överleva? Frågar sig Sharvan.

Pengarna han skickade hem användes till att bygga ett hus i Telanga och han tog också ett större lån.

– Även om min far är död är lånet kvar, så jag måste nu betala tillbaka det, säger Sharvan.

För att betala tillbaka lånet och bygga huset i Telanga så fortsatte Shravan att jobba för företaget. Men i december 2020 kom nästa chock. Hans mamma blev biten av en orm medan hon jobbade på fälten hembyn och hon kördes av vänner in till akutmottagningen. Några timmar senare på natten vaknar Shravans fru, som är gravid i nionde månaden, av att de kraftiga värkarna satt igång.

– Hon hade behövt köras till förlossningen på sjukhuset men nu var ju min mamma där med vännerna så det fanns ingen kvar hemma som kunde hjälpa min fru att föda. Hon fick själv ta sig till sjukhuset men barnet överlevde inte, berättar Shravan.

Frun överlevde efter en längre tid på sjukhuset men har sedan dess varit djupt deprimerad. När Shravan berättade för sin arbetsgivare om tragedin hemma i Indien och bad om att få ledigt för att resa hem och stötta sin fru så möttes han av ett kyligt svar.

– Jag kunde inte jobba, oron gnagde, hela min värld hade kraschat. Men min chef sa att jag inte kunde resa hem eftersom jobbet var tvunget att utföras. Han sa också att jag redan hade haft min semester och inte hade rätt till ännu en. Det faktum att min mamma låg på akuten, min dotter var död och min fru sjuk spelade ingen roll. Så ja, jag bara gick min väg.

Sedan den dagen har han suttit hemma. Utan jobb. Det har varit långa svåra månader.

– Jag vill leva här och sätta upp en egen verksamhet. Men det finns inga jobb här och jag är skuldsatt. Mina sista besparingar har gått åt till sjukhusräkningar för min mamma, min fru och begravningen för mitt barn. Jag är nu i en situation där jag inte ens har råd att köpa mjölk, berättar Shravan.

(12)

Permalänk