Krossade drömmar

Områdena vid gränsen mot Indien utgör det fattiga Nepals allra fattigaste områden och många migrantarbetare har sitt ursprung just här. Avståndet till huvudstaden är långt, såväl geografiskt som kulturellt. Lal Bin Tamang och hustrun Mharman var ett undantag. På Nepals konservativa landsbygd är arrangerade äktenskap norm, men de hade gift sig av kärlek och när maken Lal Bin kom hem från Qatar skulle familjen flytta till Kathmandu. De sparade pengarna skulle räcka till att starta en liten affärsrörelse. Sönerna skulle kunna gå i skolan. För nio månader sedan krossades den drömmen brutalt när en stålbalk föll från 16:e våningen.

– Han hade inte hört någonting om att det skulle vara farligt. Han var lycklig när han åkte, säger Mharman Tamang.

Hon bor i byn Simal Bari i distriktet Jahba.

– Företaget kontaktade oss och sa att det hade varit en olycka, säger Mharman Tamang.

På ett ögonblick hade familjens försörjare och Mharmans ungdomskärlek ryckts bort. Hon och de två sönerna har tvingats flytta hem till hennes mor. I stället för det efter- längtade tegelhuset med glasfönster sover de i en bambuhydda med stampat jordgolv.

– Min äldsta har redan slutat skolan men den yngre går fortfarande kvar, säger Mharman Tamang. Jag försöker se till att han kan gå kvar, men jag har ingen fast inkomst och jag får inget stöd av de andra i familjen. De har inget att ge.

Familjen har lite land och behöver inte svälta. Men för att få lite kontanter är Mharman Tamang hänvisad till att hjälpa grannar med hushållsarbete. För att vara piga åt dem som nyss var hennes jämlikar får hon 8 kronor om dagen. Det motsvarar åtta kronor.

Äldste sonen Man Kumar Tamang, 17 år, gör sig nu redo att vandra den väg fadern offrade allt för att han skulle slippa följa.

– Om det var möjligt skulle jag vilja stu-dera och få ett bra jobb, säger han. Men sedan min pappas olycka är det omöjligt. Jag tänker åka utomlands och arbeta i stället, då kan jag försörja min mamma.

Foto: Jonas Gratzer.

(2)